Själv ser jag tuttar som hänger, fettvalkar och tjock mage. Korviga armar med underhäng. Framåtlutande axlar. Dubbelhaka och rynkor på halsen. Tunt, fladdrigt hår. För litet huvud.
Det är tur att jag inte kan ser mig själv bakifrån. Men för stor, gropig rumpa är jag säker på att jag har.
Jag känner ingenting när jag beskriver mig själv. Pratar om det som fakta i ett uppslagsverk. År 1066 var slaget vid Hastings och Marianne har en för stor rumpa.
Det konstiga är att jag älskar kvinnokroppar. Stora, långa, smala, fasta, korta eller runda. Jag tycker det är vackert med valkar, hängande halsar. massiva vader, guppande bröst, pyttesmå rumpor och breda fötter. Jag tycker alla kroppar är fina, utan min egen verkar det som.
Hur blev det så? Ingen föds med en självkritisk röst. Någonstans på vägen plockade jag upp budskapet att det är fel med just mig. Kärleken jag hade för mig själv ersattes av regler som är omöjliga att leva upp till. Självkärleken ligger alltid bortom nästa självförbättring.
Det är nog därför jag började göra remake tröjor. Organen står för det vi bär inom och blommorna för det naturligt sköna. En omedveten önskan att ge den kroppshyllningen till andra som jag själv söker.
Tänker jag efter så är min tjocka mage och dubbelhakan bara relevant i relation till andra. Är jag själv en dag i skogen har jag rufsig frisyr, barr i håret och badar naken utan att bry mig. I naturen känner jag mig fin. Så det inte är inte den tjocka eller smala kroppen som är problemet, utan hur den värderas.
Min lycka finns egentligen i helt andra saker. Mår min dotter och bonusbarn bra? I min relation till min sambo och mina vänner. Är jag frisk? Känner jag mig fri, stark och glad?
Vad jag normalt gör när jag blir självkritisk är att jag kritiserar mig själv för att var så kritisk. Ja, ni hör ju. Vad jag önskar är att komma närmare det fina. Skapa ett utrymme mellan mig själv och rösten inom som hittar fel och brister med min kropp men helt missar personen jag är. Kan jag flytta mig en millimeter idag och det samma imorgon, då kommer det fina till slut överrösta mitt egna och andras tyckande, tänkande och värderade. Även om jag den dagen har ännu hängigare tuttar.
